TRON och TRON Legacy – en reflektion

”How are you gonna run the universe if you can´t answer a few unsolvable problems?”

Sam Flynn. Tron, 1982

Av: Fredrik F. G. Granlund

TRON kom 1982, redan då före sin tid. Trots den nyskapande tekniken som för första gången i filmhistorien gjorde en film mer animerad än någonsin, fick den inte mer än två Oscars-nomineringar; och förbisågs framförallt i kategorin ”bästa visuella effekter”. Man kan säga mycket, men i själva verket förbisågs filmen på grund av oförstående; effekterna/animeringarna var liksom databegreppen före sin tid.

Filmen handlar om en ung dataprogrammerare vid namn ¨Kevin Flynn (Jeff Bridges) som sugs in I en dator och måste kämpa för sitt liv i olika dataspel, som drivs av det onda MCP (Master Control Program). Men eftersom han varit med om att programmera spelen lyckas han fly tillsammans med de goda programmen Tron (Bruce Boxleitner) och Yori (Cindy Morgan). Trion måste sedan stoppa MCP:n och ställa saker och ting till rätta i datavärlden innan Flynn kan återvända till vår värld.

TRON – legacy kom 2010. Efter att Kevin Flynn (Jeff Bridges) försvunnit när hans son Sam Flynn bara var ett barn, beslutar sig sonen för att gå tillbaka till faderns affärsimperium för att leta efter honom. Sökandet tar honom in i den digitala världen där han hittar fadern som bott där de senaste tjugo åren och byggt sin egen digitala värld.

Världen har docks övertagits av hans onda alter ego Clu (som dog i den första filmen), men när son och fader möts igen måste de med hjälp av krigaren Quorra (Olivia Wilde), baserade i vildmarken där Clu inte kan komma åt dem, slåss mot övermakten i det visuellt slående universumet, för att kunna komma tillbaka till vårt universum.

Sett till handlingen finns en hel del logiska luckor. Hur visuellt storslagna de två filmerna än är så menar många att det rör sig om svaga berättelser. Det är på många sätt rätt. Men än intressantare är de filosofiska aspekterna som gör sig påminda.

I den första filmen åker Clu, det bästa programmet Flynn skrivit, fast och dödas. Det ser ut precis som Flynn och återkommer i uppföljaren. Här kan man förstås undra varför Flynn, mellan de båda filmerna, återigen skrivit detta program; samt hur han i rollen som programmerare kan låta det bli så ont som det de facto är i den andra filmen – så ont att det tar över Flynns värld. För om man tänker efter är Flynn så bra i den första filmen att han vinner allting. Hur kan han då tillåta att ånyo förlora kontrollen över allt han skapat – och varför löste inte Flynn möjligheten att ta sig in och ut ur systemet innan han blev den snart bortglömda och bortgjorda härskare han var?

Men det mest iögonenfallande exemplet är naturligtvis att man i filmerna kan ta sig in i den digitala världen och att de medverkande personligheterna (och icke-personligheterna) är dataprogram. Många paralleller går att dra till Matrix-trilogin vari istället solipsismen härjar: det vill säga den filosofiska princip som innebär att vi måhända drömmer det vi upplever; att vi istället för att leva ligger som levande batterier för ett samtida datasystem och drömmer ”det som händer”. I Matrix-filmerna kan vi precis som Neo eller Flynn i Tron-filmerna gå in i systemet och till och med döda dess ”program” som gestaltas som människor eller, i Matrix-filmernas fall, ”agenter”. Det finns många paralleller att dra.

Men i Matrix-trilogin handlar det snarare om att ”vakna upp” till den tråkiga, riktiga världen, där alla är slavar och lever som batterier för universums härskare: maskinerna. Och vem skulle väl ändå vilja vakna upp från världen vi lever i om det är så? De flesta skulle nog aldrig svälja det röda pillret.

Men om den digitala Tron-världen existerar kan man istället fråga sig vem som inte skulle vilja uppleva den, komma in i den och ställa upp i en slags gladiatorspel på liv och död. Det skulle naturligtvis finnas extremt många frivilliga. Den världen vore mycket mer gemytlig än den Neo vaknar upp till i The Matrix.

Om du inte sett Tron-filmerna – se dem. För säga vad man vill: man har gjort en visuellt slående uppföljare till en film som är kult. Detta är icke att förglömma. Oavsett kritiken mot tunna manus eller tunna tankar finns faktiskt mycket filosoferande kvar att upptäcka. Man måste helt enkelt se dessa filmer. Personligen blir jag inte alls förvånad över en tredje film i Tron-serien. Det skulle åtminstone för undertecknad göra mycket.

En reaktion på ”TRON och TRON Legacy – en reflektion

Kommentarer inaktiverade.

Varukorgen är tom